Aktuellt från Vardagens Kommunikationsakademi
Blogg och nyheterDu måste våga leda – annars gör någon annan det
Många köper min webbkurs ”5 steg till ett Dreamteam” och kommer också på seminarierna. De uppskattar verktygen och teorierna bakom. MEN jag vet att flera inte startar de nödvändiga mötena med sina arbetsgrupper! Varför?
Och vad är det som gör att så oändligt många enhetsmöten, avdelningsmöten, är ensidiga informationsmöten? Sammankomster som är tänkta att vara ett forum för samtal och utvecklande diskussioner istället består av att en chef informerar, ibland direkt läsande från ett papper?
Tidspress! Brist på resurser!
Kan säkert vara det sanna svaret i vissa fall. Men i de flesta fall stämmer det inte alls.
Vid ett av mina seminarier utbrast en chef ”men hur ska jag få min grupp att göra detta?” Jag skulle kunna omformulera frågan till: Hur ska jag våga leda?
Ett utav de största utmaningarna idag är rädslan för att leda. Nu menar jag inte att vifta med handen och peka ut riktningen och dela ut arbetsuppgifter. Jag menar att våga leda samtal och diskussioner. Att ange tidspress och resursbrist som orsak, är som att ange dålig kondition som skäl till att jag inte tränar. Det blir liksom lite bakvänt.
Jag är tvungen att gå till mig själv för att förstå. När har jag själv tvekat att leda? Svaret är enkelt; under perioder då jag tvivlat på mig själv och min egen förmåga.
Att leda sig själv och att leda andra hänger ihop, (därför döpte jag en av mina böcker till ”Äventyret att leda sig själv och andra”). Om du är chef och känner osäkerhet inför att leda din grupp är det en bra idé att ta tag i att leda dig själv;
dina drömmar, förstå psykologin bakom dina beslut, veta hur du kommer över osäkerhet och hittar trygghet i dig själv när du leder samtal med din grupp, ditt team. Jag hoppas att du kan hitta verktygen i min webbkurs Extra Du – när du vill nå längre
När du är beredd att leda din grupp, till ett tillstånd där alla strävar åt samma håll och respekterar varandra. Då föreslår jag 5 steg till ett Dreamteam Resultatet blir en arbetsgrupp, team, som inte tar över men delar ledarskapet med dig.
Som tack för att du läser min blogg får du en rabattkupong till 5 steg till ett dreamteam
Skriv DREAMTEAM50 som rabattkod så får du 50% rabatt.
När du är chef och tvekar att leda är risken stor att en informell ledare tar över. När du privat inte vet hur du ska leda dig själv finns risken att du lägger ditt liv i någon annans händer.
Vad har jag för yrke?
Alldeles nyligen var jag i Ludvika med mitt team. Vi gav ett seminarium för personal inom vården. Syftet med seminariet är att ”fortsätta arbetet med att skapa en hållbar arbetsmiljö för individen, teamet och verksamheten i stort.”
När jag i en paus gick ut ur lokalen och såg ut över de vackra byggnaderna och den underbara miljön kom svaret till mig på en undran som jag haft under en längre tid; vi vet alltid vilka professioner deltagarna har, men vad har vi själva för yrke? Vad kallar vi oss?
Sen mer än trettio år reser jag och mitt team runt i Sverige och ger seminarier i ämnet kommunikation ur olika infallsvinklar och perspektiv. Målet är att sprida kunskap och öka förståelsen mellan människor. Vid de här tillfällena använder vi professionell interaktiv teater. Vi når både ”hjärta och hjärna” hos deltagarna.
Vi har förmånen att möta människor från de mest skiftande miljöer; små orter – stora städer, liten kommun – globalt företag, längst ner i hierarkin – ledningsgruppen.
När vi har uppdrag internationellt säger man om oss att vi kommer från ett ”corporate training institute” och seminarierna kallas ”a real life demonstration”. Men det är ju inte vår vanligaste vardag, det är att vara någonstans i Sverige. Och det var där och då i Ludvika som jag kom på svaret på min privata undran. De kallar oss konsulter, skådespelare, beteendevetare, men jag har ett bättre namn på oss. Vi är folkbildare, i ämnet kommunikation.
De fanns en gång i tiden, passionerade ”lärare” som ville bidra med sin kunskap för att öka förståelsen för något de brann för. De kallades folkbildare. Vi drivs av en passion, och det som ständigt håller vår passion vid liv är att höra människor skratta, dra efter andan och säga ”aha!”
Och det underbara i att vara folkbildare är att utvecklas själv i mötena med alla dessa fantastiska människor.
I regeringens proposition 2013/14:172 ”Allas kunskap – allas bildning” anges ett särskilt mål för folkbildningspolitiken. ”Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället.”
Ja, exakt så!
Därför ska du säga tack
Varför ska jag tacka, undrar den lite äldre erfarne chefen, de gör ju bara sitt jobb och dessutom får de lön. Jag brukar svara att livet blir lite roligare då.
Men egentligen är det allvarligare än så. Det gäller både dig som chef och du som är arbetskamrat. Det går väl an att ha den inställningen mot välutbildade, välbetalda personer och som dessutom har god självkänsla. Men alla andra? Tänk dig att du är ung, det är ditt första jobb. Du får många direktiv och tillsägelser eftersom du ska lära dig rutinerna men du får aldrig ett tack. Föreställ dig en äldre person som känner sig osäker i allt nytt som händer och går hem med ångest över att inte hänga med. Har du träffat människor som har haft samma arbetsuppgifter i många år och tappat gnistan, men ingen märker det för man tar dom för givna?
Ett tack är ofta skillnaden som gör skillnad. Den unga får självkänsla och en positiv syn på arbetslivet. Den äldre som är rädd för det nya får kraft att våga. Den som har tappat gnistan får tillbaka den.
Då kan jag få till svar att man kan väl inte springa runt och säga tack så fort nån har gjort sitt jobb. Nej, det menar jag naturligtvis inte. Men jag tror att risken är större att det blir för få gånger än för ofta. Medarbetare som känner sig uppskattade gör ofta det där lilla extra som betyder så mycket för kunden, patienten …eller för dig. Tacksamhet smittar.
PS Mina tre döttrar har alltid fått ”hjälpa till” med att städa, laga mat … och trots att jag tycker att det är självklart (precis som att göra sitt jobb) så har jag alltid sagt tack. Vilket har resulterat i att dom tackar mig för sånt som jag aldrig tackade mina föräldrar för. De var ju föräldrar, behövde ingen uppskattning, gjorde ju bara sitt ”jobb”.
Uppskatta att du inte är perfekt
Vill du njuta mer?
Jag har alltid mycket som jag längtar efter att uppleva och att uppnå. Men jag märker att när jag fokuserar på det som jag inte har lyckats med så tappar jag kraft och initiativförmåga. När jag istället tänker på de små steg jag ändå tar så blir jag hoppfull, får bättre självförtroende och tar mer initiativ. Alltså absurt nog så ökar just det förlåtande synsättet chansen att jag så småningom når ända fram. Så det handlar inte om att ge upp men att använda energin på bästa sätt och kunna njuta under tiden.
Att uppskatta det icke-perfekta, det övergående, den ofullständiga skönheten och det personliga ingår i japanernas världsåskådning som de kallar wabi-sabi. Kräv inte perfektion av dig själv.
Låt oss säga att du har en blomrabatt. När du står framför den så ser du en vacker ros och runt den ogräs. Vad fokuserar du på? Kan du stanna upp, se på rosen och njuta eller blir du upptagen av att du inte rensat bort allt ogräs?
När du formulerar ett mål, en önskan att skapa något du längtar efter så betyder det mycket om du under tiden kan visa dig själv uppskattning. Att du uppmärksammar de försök och kanske små framsteg som du ändå kan se.
Innan du somnar på kvällen, fokusera inte på vad du inte hunnit med, utan på vad du faktiskt gjort. Det är lätt att lyssna till den typen av råd, tänka att det ligger nåt klokt i det men för att sen strunta i det. Gör inte det. Tänk, på kvällen, verkligen igenom vad du faktiskt fått gjort under dagen. Det kan gälla allt från att säga något uppskattande till en person som just då behöver uppmuntran till att ta konkreta steg i riktning mot det mål du har. Ringt ett samtal, skaffat information, skapat en plan …
Du är inte i mål, men på väg och det är vackert så.