Varför ska jag tacka, undrar den lite äldre erfarne chefen, de gör ju bara sitt jobb och dessutom får de lön. Jag brukar svara att livet blir lite roligare då.

Men egentligen är det allvarligare än så. Det gäller både dig som chef och du som är arbetskamrat. Det går väl an att ha den inställningen mot välutbildade, välbetalda personer och som dessutom har god självkänsla. Men alla andra? Tänk dig att du är ung, det är ditt första jobb. Du får många direktiv och tillsägelser eftersom du ska lära dig rutinerna men du får aldrig ett tack. Föreställ dig en äldre person som känner sig osäker i allt nytt som händer och går hem med ångest över att inte hänga med. Har du träffat människor som har haft samma arbetsuppgifter i många år och tappat gnistan, men ingen märker det för man tar dom för givna?

Ett tack är ofta skillnaden som gör skillnad. Den unga får självkänsla och en positiv syn på arbetslivet. Den äldre som är rädd för det nya får kraft att våga. Den som har tappat gnistan får tillbaka den.

Då kan jag få till svar att man kan väl inte springa runt och säga tack så fort nån har gjort sitt jobb. Nej, det menar jag naturligtvis inte. Men jag tror att risken är större att det blir för få gånger än för ofta. Medarbetare som känner sig uppskattade gör ofta det där lilla extra som betyder så mycket för kunden, patienten …eller för dig. Tacksamhet smittar.

PS Mina tre döttrar har alltid fått ”hjälpa till” med att städa, laga mat … och trots att jag tycker att det är självklart (precis som att göra sitt jobb) så har jag alltid sagt tack. Vilket har resulterat i att dom tackar mig för sånt som jag aldrig tackade mina föräldrar för. De var ju föräldrar, behövde ingen uppskattning, gjorde ju bara sitt ”jobb”.